Slaget
Slagets förlopp
Slaget vid Nikopolis ägde rum den 25 september 1396 efter att den korsfarararmé som hade samlats under kung Sigismund av Ungern hade belägrat Nikopolis. Den osmanske sultanen Bayezid I närmade sig med sin armé för att undsätta staden. När de två arméerna möttes utvecklades striden till ett avgörande nederlag för korsfararna.
Korsfararna går till anfall
Den kristna armén bestod av styrkor från flera delar av Europa, med betydande franska och burgundiska kontingenter tillsammans med ungerska styrkor och andra allierade. De franska och burgundiska riddarna utgjorde en viktig del av den offensiva styrkan.
Den första större attacken riktades mot de osmanska styrkorna. De västeuropeiska riddarna lyckades tränga igenom delar av det osmanska motståndet och fortsatte sin framryckning.
Den inledande framgången blev dock inte avgörande. De franska och burgundiska styrkorna avancerade långt framför delar av den övriga korsfarararmén, vilket gjorde det svårare att behålla samordningen mellan de olika styrkorna.
Den första framgången blir ett problem
När riddarna fortsatte framåt mötte de allt starkare osmanskt motstånd. De hade redan engagerat sig hårt i striden och deras framryckning hade fört dem långt från de övriga korsfararstyrkorna.
De västeuropeiska källorna beskriver denna del av slaget relativt detaljerat, men de olika berättelserna skiljer sig åt i vissa detaljer. De osmanska källorna är betydligt mer kortfattade. Därför går det inte alltid att fastställa exakt hur varje enhet var placerad eller exakt hur varje enskilt moment på slagfältet utvecklades.
Bayezid återtar initiativet
Den första korsfararattacken hade fört delar av den kristna armén långt fram i den osmanska försvarszonen. När dessa styrkor blev mer utspridda kunde Bayezids armé utnyttja situationen.
Korsfararnas ursprungliga plan förlorade gradvis sin sammanhållning. De olika kontingenterna hade inte längre samma möjlighet att stödja varandra, samtidigt som Bayezid kunde föra in ytterligare styrkor mot de redan engagerade riddarna.
Slagets utveckling kom därför att avgöras av mer än en enskild manöver. Korsfararna förlorade gradvis initiativet och fick allt svårare att samordna sina styrkor.
Serbiska styrkor på Bayezids sida
En viktig del av slaget var de serbiska styrkor som deltog på Bayezids sida. Stefan Lazarević, härskare över det serbiska despotatet, var vid denna tid osmansk vasall och deltog i slaget med sina styrkor.
Detta är viktigt för förståelsen av Nikopolis. Slaget var inte ett enkelt möte mellan ett enhetligt kristet Europa och en enhetlig muslimsk armé. Den osmanska sidan omfattade även kristna vasallstyrkor, medan korsfarararmén i sin tur bestod av många olika europeiska politiska och militära aktörer.
Korsfararnas sammanbrott
När den franska och burgundiska offensiven hade förlorat sin kraft försämrades korsfararnas situation snabbt. De ungerska styrkorna och andra allierade försökte fortfarande hålla samman motståndet, men den osmanska armén hade tagit över initiativet.
Sigismund insåg till slut att slaget inte kunde vinnas och drog sig tillbaka tillsammans med delar av den ungerska styrkan. Han lyckades senare nå den venetianska flottan på Donau.
De styrkor som blev kvar på slagfältet drabbades hårt. Många dödades och ett stort antal adelsmän och riddare togs till fånga.
Den korsfarararmé som hade samlats för att stoppa den osmanska expansionen hade därmed besegrats.
Efter slaget
Nederlaget vid Nikopolis fick stora konsekvenser för den franska och burgundiska adeln. Ett stort antal framstående riddare och befälhavare hade tagits till fånga. Fångenskapen ledde därefter till omfattande förhandlingar om lösen och frigivning.
Slaget fick också en betydligt större plats i den västeuropeiska historieskrivningen än i den osmanska. Franska och burgundiska berättelser utvecklade med tiden en omfattande tradition kring nederlaget och de många adelsmän som dödades eller togs till fånga.
De osmanska krönikorna behandlade däremot slaget betydligt kortare. Detta är en viktig skillnad när man studerar händelsen eftersom många detaljer om slagets dramatiska förlopp kommer från västeuropeiska berättelser.
För att förstå slaget så nära de historiska källorna som möjligt behöver därför västeuropeiska, bysantinska och osmanska källor jämföras med varandra.
Historisk bedömning
Nikopolis var en avgörande osmansk seger, men slaget bör inte beskrivas som ett enkelt exempel på att europeiskt tungt kavalleri var militärt föråldrat.
De franska och burgundiska riddarna kunde inledningsvis nå betydande framgångar. Problemet var att deras offensiv inte kunde omvandlas till en samordnad seger för hela korsfarararmén.
Bayezids styrkor kunde därefter återta initiativet och utnyttja den splittring som hade uppstått mellan korsfararnas olika styrkor.
Slagets utgång bör därför förstås som resultatet av flera faktorer: ledning, samordning, arméernas disposition, den inledande offensivens utveckling och Bayezids förmåga att utnyttja korsfararnas utsatta position.